Ibland går jag tillbaka och läser om tiden då vi förlorade Alfons. Är så ledsen att alla bilder har försvunnit från dessa inlägg. Tänk att det är över 6 år sedan jag startade denna blogg och detta är mitt allra första inlägg:
Alfons föddes den 1 maj, han vägde 2090 gram och var 44cm lång. Alfons är mitt änglabarn. Hans hjärta slutade slå i min mage i v.37. Alla våra drömmar, vår framtid slets ifrån oss. Hur skulle man kunna fortsätta att leva efter något sådant? Man förstår inte vad folk går igenom förrän det händer en själv. Idag är det 11 dagar sedan han föddes och idag är det en rätt så bra dag. Men man vet aldrig hur morgondagen ser ut, kommer jag att orka gå upp eller vill jag bara sjunka ner i ett svart hål? Om två dagar så har vi begravning för vår älskade lille pojke. Ingen ska behöva begrava sitt eget barn, man trodde aldrig att man skulle behöva göra det. Men ändå så känns det skönt att få ta farväl av honom. Vi skall ha öppen kista, för vi vill kunna se honom så mycket som möjligt. Han var ett välskapt barn, otroligt söt. Min mun och näsa men annars så var han lik far sin, han hade även fått sin morbrors stora fötter.
Men hur går man vidare efter något sånt här?
Vi stöttar varandra varje dag, vi pratar mycket om det som hänt.
Jag behöver prata mycket om det som hänt. Många vet nog inte hur dom skall hantera oss. Många vet nog inte vad dom skall säga. Vi vill att man skall kunna prata om det som hänt och Alfons. Vi kommer alltid att bära med oss honom, det är vår älskade och efterlängtade son. Alfons har fått mig att börja skriva. Jag tycker det är viktigt att folk får höra om vår historia eller hur vi mår. Man kanske inte vågar prata om det eller ta kontakt med oss, då kan man alltid läsa om det.
Tack alla nära som har varit och är ett enormt stöd.
Älskar er oerhört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar